Vita fläcken - genen hos ragdoll

Dr David Richardson M.B..B.S. (Hons)
Jacqui Richardson

RAGAJAC RAGDOLL CATTERY

INTRODUKTION

Den s.k. vita fläcken-genen är högst varierande, svårkontrollerbar gen som ger vita fläckar, ofta slumpmässigt placerade, över den underliggande pälsfärgen. Det är min övertygelse att vita fläcken-genen i själva verket är en serie av gener, tätt liggande på en enskild kromosom, känd som en polygen. Det är detta som gör den så varierande.

Hos ragdollen skapar vita fläcken-genens agerande hos colourpointen, mitteds och vidare bicolour och därifrån high whites.

TEORIER

I litteraturen kan man finna två olika förklaringar kring vita fläcken-genen.

Den första teorin innebär att genen har:

En dominant form - S - vilken producerar vita fläckar oavsett vilken den underliggande pälsfärgen är. T.ex. vita fläckar på en svart huskatt.

En recessiv form - s - vilken med stor sannolikhet inte är synlig.

Denna teori påtalar att den homogena genen SS producerar de flesta eller största vita markeringarna, så som harlequins, vans och high whites..

Den heterogena formen - Ss - producerar mindre mängd vitt, så som bicolour och mitteds.

Den recessiva formen - ss - är dubbel-recessiv och är den form som finns hos colourpointen och alltså inte synlig.

Enligt min åsikt är problemet med denna teori att den inte lämnar utrymmer för någon förklaring till specifika placeringar av vita markeringar, t.ex. bicolourns V och mittedens vita fötter.

Av den anledningen föredrar jag den andra teorin vilken:

Tillför två fundamentala komponenter vilka, om de finns närvarande, avgör placeringen av de vita markeringarna. Dessa är s.k. alleles, eller subgrupper, av vita fläcken-genen, närmare bestämt:

Sp - ( p - står för particolour) vilken ligger bakom bicolourvarianten med sin vita mage, ben, fötter, haka och bröst samt dess V i ansiktet.

Sb - (b - står för birma) vilken jag menar ligger bakom både mittedvaranten och handskarna hos birman.

Sb och Sp är inte ömsesidigt uteslutende och de kan båda vara frånvarande eller finnas i stor mängd även i formen SS, high white-mönstrade katter.Om en ragdoll bär både Sp och Sb liknar den förmodligen mer en bicolour än en mitted, eller är en s.k. mitt-bi. Jag kan erkänna att vi har en väldigt attraktiv mitt-bi här för närvarande, med ganska bra bicolourteckning bortsett från en stor mitt på ett framben.

Jag menar att en större mängd av vita fläcken-genen i form av Ss eller SS, gör att Sp och Sb alleles blir "översvämmade" av vita markeringar och därför upphör att visa sig och därmed ger van eller harlequinmönster. Jag anser att alla ragdolls som är bärare av vita fläcken-genen bär antingen Sp och/eller Sb allelen. Om båda var frånvarande skulle vi få se många fler ragdolls med ett helt slumpartat vitfläcks-mönster, liknande det vi ser hos våra huskatter.

Samtliga birmor bär Sb allelen av vita fläcken-genen vilket är orsaken till att de alla har vita handskar. Ingen birma bär Sp formen, för i sådant fall skulle vi också ha bicolourtecknade birmor.

DISKUSSIONER

Det har varit en del debatt den senaste tiden angående huruvida:

* Birmans "handsk-allele" är annorlunda än den som finns hos mitted.

Jag har en känsla av att det måste vara den samma för det skulle vara nästan löjligt slumpartat att det skulle finnas två olika alleles som båda skapade vita fötter hos två så snarlika raser.

Skillnade mellan Sb hos ragdoll och Sb hos birma är dock den att om två birmor paras blir samtliga avkommor handskade medan avkommorna efter två mitteds kan vara mitteds, bicolour och även colourpoint. Dock tycks fortsatt avel på dessa bicolours återfalla till mitteds vilket tyder på att de inte är "äkta" Sp allele bicolours.

Dessa olikheter bör var ett resultat av en väldigt snäv avel på birman och en mer bred avel på ragdollen vilket orsakar mindre konsistenta subgrupper av Sb allele som ger sitt uttryck hos våra raggisar. Denna skillnad har med andra ord sin orsak i ett pågående "förfinande" av aveln över många generationer i båda raserna.

Det andra ämnet som debatteras är huruvida:

* mitted "genen"( - enligt min åsikt en allele eller subgrupp av vita fläcken-genen) är dominant över colourpoint-mönstret, vilket somliga genetiker anser . Jag vill påstå att det inte är någon komplett dominans åt något håll i det här fallet, förmodligen beroende på den polygena naturen hos vita fläcken-genen.

I en av oss nyligen utförd Internet -survey^{(juni 1997)}, samlade vi stora serier av resultat av parningar mellan colourpoint och mitted. Resultatet är sammanställ nedan:

I vår undersökning ingick 443 kattungar från 17 olika katterier.

Dessa tycktes sedan gå att separera i två olika grupper, 17.5% av katterna i populationen av kattungar var i det närmaste fördelningen mellan colourpoint- och mittedungar 1:1 , och 82.5% av kattungarna befann sig i en grupp där dominansen av colourpoint var 3:2.

Den första gruppen kan förklaras OM "mitted-genen" är dominant över colourpointens - ss x sSb ger:

det vill säga en fördelning a´ 1:1.

Den andra gruppen där utfallet var 3:2 kan förklaras som den icke kompletta dominansen för mitted över colourpoint, de 40% mitted kallas i det här sammanhanget "penetrering" av genen.

Slumpmässigheten i de vita markeringarna ökar med graden av vita fläcken-genens närvaro!!

En annan intressant företeelse hos denna gen är att variationerna på kattens markeringar ökar med graden av genens närvaro. Om vi t.ex. använder oss av terminologin för genen (vsg) hos ragdoll: Sm står för mitted allele och Sp för bicolour allele, så innebär det att:

Så från toppen på denna lista och nedåt så minskar förutsägbarheten på utfallet för uppfödaren. Det innebär att OM detta stämmer så är innebörden att möjligheten att förutsäga utfallet på kullarna minskar med ökad närvaro av vita fläcken-genen.
-.

RIKTLINJER FÖR AVEL PÅ VITA FLÄCKEN-GENEN.

• Undvik att para en katt med en homogen vit gen med en annan katt/bärare av vita fläcken-genen då detta ger en ökad risk för high whites.

• Somliga menar att det kan vara användbart med en relativt high white ragdoll (van eller harlequin-mönstrad) i aveln att para med colourpoint i syfte att få fram bra bicolours. Andra menar att de flesta bicolours som kommit till på detta sätt är felmarkerade.

• Det kan vara så att de bästa bicolourmönstrade katterna kan tas fram genom parningar mellan utvalda mitteds Dessa är dock ej äkta bicolours eftersom de inte bär Sp allelen av vita fläcken-genen och vidare avel på dessa katter lär knappast resultera i fler bra bicolours.

• Det lämpligaste sättet att få fram bra bicolours är förmodligen att para utvalda mitteds med utvalda bicolours och därefter para dess avkomma med colourpoint då detta ger den bästa förutsättningarna av alla d.v.s Sb allele från mitted, Sp från bicolourn och därefter förhindra en en allt för stor utveckling av vita markeringar genmom att para in colourpoint.

• I allmänhet ger parningar mellan mitted och colourpoint 60% colourpoint och 40% mitteds.

SLUTSATS

Vita fläcken - genen tillåter oss att avla fram mitteds och bicolour. Den är högst varierande vilket orsakas av att den är polygen. Homogena former ger mer synligt vitt hos katten. Sp och/eller Sb alleles av vita fläcken-genen är närvarande i alla ragdolls som bär på genen och tillåter oss att ha en viss kontroll över de vita markeringarnas placering och ger därmed uppfödaren större valmöjligheter.

Denna artikel är översatt och publicerad med författarens medgivande.

© Carina Mårtensson